Mina tankar har svävat iväg de senaste dagarna. Jag ber hemskt mycket om ursäkt för att jag itne har skrivit något på vad jag tror är med en väcka. Förlåt.
Kärlek… Ett ord som alla pratar om, alla blir utsatta för. Men är den en gåva eller ett hot mot mänskligheten? Mot den man är?
Min kärlek är inte kompeserad utan flytande. Jag älskar min pojke, även om min svartsjuka som lätt svallar upp kan ta överhanden så älskar jag honom något oändligt. Om det inte skulle förbli vi så skulle jag överleva bara för att visa att att jag kan överleva utan honom. För det kan jag, vad skulle jag vara för människa om jag satte allt mitt hopp, all min tilltro i en enda människa, denne är ju också endå bara människa.
Sorgen som uppstår utav ordet och känslan kärlek är den mäst på trängande du nog kan känna. Saknaden är så djup och tärande.
Det ställs alltid en massa frågor när det kommer till riktig kärlek… Vart går gränsen för otrohet? Älskar denne mig värkligen så mycket som den säger? Varför? Varför? Varför?
Tack
Ekeroth's Weblog 
Hot mot den man är? Njaa, jag skulle snarare säga att om det verkligen är kärlek är det mer som en fulländning. När det väl är på riktigt, och inget spel längre.
Det finns inget större än kärleken, det gäller bara att man vågar tro på att den finns. Och ibland kanske man måste sätta den på prov för att se vad den går för.
Det är väl viktigt att inte låta sig skrämmas av de här obesvarade frågorna som alltid finns, särkilt de du pratar om fast kanske i större mån åt andra hållet. Men det är inte kärleken som är ett hot mot oss. Det är vi som är ett hot mot den.
Och det tyngsta artilleriet vi kommer med är tvivel.